IC 122

Sätter mig på tåget mot huvudstaden och hör mer oljud än vad jag har gjort de senaste två veckorna. Lyssnar på SALES för att stänga ut den stressiga atmosfären av gråtande spädbarn och skvallrande medelålderstanter.

7 veckor av inga måsten. 8 veckor kvar. Jag kunde boka flyg, tåg, ja vart som helst långt bort härifrån. Konsumera vyer och kultur och äventyr tills pengarna tar slut. Kanske det skulle bli mer fart på den här sommaren. 

Men jag gör inte. Det handlar om att skapa. Inte konsumera. 

Fast det är svårt att låta bli att tänka på vackra berg, vita stränder, turkos vatten, vingårdar, prosecco, jordgubbar, solbränd hud, främlingar på främmande gator. 

 

07.07.2018 kl. 11:57

första juli

Ett liv under konstruktion. Fasaden rivs ner innan jag ens hunnit flytta ut. 

Mitt i kaoset hör vi pistolskott. Någon skjuter mig flera gånger men jag dör inte. Men tårarna rinner. Vaknar till av ett samtal. 

Nu doftar det av saffran, kyckling och stekt ris som vi ska servera på verandan åt hans bror och mormor.  

01.07.2018 kl. 14:09

huvudkaraktären del två

Vi fortsätter vidare då jag har sådant flyt att utveckla denna karaktär. Det kanske aldrig blir en roman men jag känner att jag måste skriva om henne innan jag kan släppa in andra karaktärer in i den här historien.

Hon lever förstås i modern tid. Där vi har aldrig varit så nära varandra, men ändå så långt borta. Bara ett klick bort liksom. I den moderna tiden är det mer tydligt, vem som är kapabel till att ha varenda helg fullbokad med festligheter. Speciellt på sommaren, kanske lite bubbel, kanske lite cava. Lite parkhäng. Ni vet sådant som anses vara livet deluxe. Det som får folk att längta till efter helgen. Den är liksom mer fartfylld och oförutsägbar. Precis så, sådant man ser på snapchat och instagram stories nuförtiden. Jag är en del av dem som bidrar till sådana inlägg ibland.

Men som jag skrev så lever hon i tystnaden. Ett disconnect. En längtan efter att höra till ett sammanhang. Men grejen med henne är att hon aldrig riktigt har hört till ett sammanhang. Eller kanske hon gjorde det och kan ändå inte riktigt se sig själv göra det.

Det faller tillbaks till det som hände när hon var åtta år. Det var en tanke som uppstod skolgården, som på ett sätt blev hennes livsfilosofi. Att hon är endast en betraktare och det som händer nu är tillfälligt. Hon är utbytbar. Världen kommer att fortsätta snurra fastän hon inte är med. Den här insikten följer henne genom livet, omedvetet. Det sätter fler hinder för henne än man kan tro.

Genom att se sig själv endast som en betraktare ansåg hon inte sig var delaktig i det stora hela. Det gjorde svårt för henne att ta plats. Det gjorde även svårt för henne att spela huvudrollen i sitt eget liv. Det är därför jag vill att hon tar huvudrollen i denna historia.

13.06.2018 kl. 10:36

ruta ett

Jag fick feeling att skriva igen. Mest fiktion kanske. Med en viss sanning. Tänker på den där romanen mitt 18 åriga jag ville skriva, som aldrig blev av. Alla utkast som blev förkastade för att jag tyckte de var för banala, för klyschiga.

Men jag har alltid haft huvudkaraktären på klart. På ett sätt är hon som jag. Men ändå inte. Det kan hända att jag var henne en gång för länge sedan.

Det är någon sorts coming of age-story. Det är kanske det mest naturliga för mig att skriva. Hon är en person som lever mycket i det tysta. Tystnaden isolerar henne. Det var inte alltid så. För som barn var hon livfull och pratglad. Men det förändrades någon gång när hon fyllde åtta år.

Men det är inte hennes barndom jag har tänkt skriva om. När jag skriver om henne är hon är fortfarande ung och väntar på att livet ska börja. Fast egentligen var det inte livet hon väntade på, utan att höra till ett sammanhang. Det är väl vad de flesta människor längtar efter. Utan sammanhang känner man sig alienerad.

13.06.2018 kl. 00:15

 

en inre monolog som ni får gärna delta i

Senaste kommentarer