ruta ett

13.06.2018 kl. 00:15

Jag fick feeling att skriva igen. Mest fiktion kanske. Med en viss sanning. Tänker på den där romanen mitt 18 åriga jag ville skriva, som aldrig blev av. Alla utkast som blev förkastade för att jag tyckte de var för banala, för klyschiga.

Men jag har alltid haft huvudkaraktären på klart. På ett sätt är hon som jag. Men ändå inte. Det kan hända att jag var henne en gång för länge sedan.

Det är någon sorts coming of age-story. Det är kanske det mest naturliga för mig att skriva. Hon är en person som lever mycket i det tysta. Tystnaden isolerar henne. Det var inte alltid så. För som barn var hon livfull och pratglad. Men det förändrades någon gång när hon fyllde åtta år.

Men det är inte hennes barndom jag har tänkt skriva om. När jag skriver om henne är hon är fortfarande ung och väntar på att livet ska börja. Fast egentligen var det inte livet hon väntade på, utan att höra till ett sammanhang. Det är väl vad de flesta människor längtar efter. Utan sammanhang känner man sig alienerad.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:

 

en inre monolog som ni får gärna delta i

Senaste kommentarer